2005-10-18
Frustration och vrede
Ååååååååååhhhh!!! Japanerna har ett oerhört kontrollbehov och måste till varje pris skapa regler för precis allt för att de inte ska kollapsa mentalt, ungefär som folk som trivs i armén för att de inte klarar av att hantera världen utanför.
Välkommen till jAPANS techsupport
Internetberoende
Jag har äntligen lyckats få tillgång till webben och MSN åtminstånne efter att ha tvingats vänta på det i över två veckor från ankomsten. Anledningen var att de först ville ha en råkass och helt onödig genomgång av hur man använder universitetsnätet där de sa saker som "Trakassera inte varandra", "Skriv inte upp ditt användarnamn och lösenord på offentliga toaletter" och dylikt. Men vad de inte verkar fatta är att internet är väldigt mycket mer än det så inga andra program fungerar, rubbet är spärrat. Inget ICQ, inget IRC, inget Skype, inget SSH, inget DC++, inga spel, inget Bittorrent och inget annat heller! Dessutom så räcker inte WLANets signal in till våra rum så vi måste sitta i lobbyn men av nån anledning stänger den vid 22:00 så efter det är det golvet som gäller. Det som verkligen stör mig är att de som borde hjälpa oss inte verkar förstå att det är ett problem och när man försöker förklara för dom så förstår de inte alls trots att de talar väldigt bra engelska. Vi har till och med försökt att köpa Internetuppkoppling men ingen verkar förstå hur det skulle gå till och hänvisar bara till varandra. Helt otroligt eftersom Japan är ett av om inte världens techigaste land. T.o.m. folk som pluggar i Mexico får internet fixat samma dag de flyttar in. När jag frågade datasupporten kliade de sig bara i huvudet och gav mig sedan en karta till andra sidan campus med ett X på. Jag gick dit och hittade universitetets techigaste support som egentligen inte har nått alls med studenternas internet att göra. De bara suckade men eftersom de är japaner hjälpte de mig ändå trots att de inte visste vad felet var och klockan blev mycket. Efter en och en halv timmes fippel kände jag och Kristof (som tolkade) oss tvungna att låta dem gå för dagen trots att vi inte åstadkommit någonting. Det är däremot inte så enkelt som det kan låta. De vill väldigt ogärna misslyckas med att hjälpa en så vi var tvungna att säga att vi hade andra ärenden men att vi kunde höras via e-mail och tackade väldigt mycket för hjälpen flera gånger. Det accepterades och efter en hel del ursäkter från båda parter kunde alla dra en lättnadens suck och gå hem.
Det är lätt att bli frustrerad så nu förstår jag varför de producerar så mycket våldsam film (även om jag personligen inte sett röken av det på TV). Jag vill också passa på att rekommendera er att titta i fotoalbumet med olika förbudsskyltar som sitter uppsatta i huset jag bor.