2006-08-02
På flygplatsen
Så var det till sist dags att åka hem. De sista förberedelserna är gjorda, inga spisplattor är påslagna och jag har lyckats ta mig igenom invägningen utan övervikt. Skulle kännas dumt att behöva betala 500kr/kg när jag redan skickat 55kg med båtfrakt men som tur var vägde väskan precis 19,8kg och de brydde sig inte om min sprängfyllda ryggsäck och blytunga tygkasse med laptopen, hårddisken och alla tillbehör. Som extra fiffel svettades jag fram med bagaget i jeans, två lager skjortor och den lila kavajen under armen men det har nog mer psykologisk effekt än viktmässig. Skönt att det finns Starbucks där man kan köpa frapuchino till överpris att kyla av sig med. En grej de nog inte hade som avsikt när de designade drinken är att gräddklicken på toppen inte smälter eftersom drickan är kall så man får välja mellan att äta den separat på slutet eller mosa ut den till en kesoliknande konsistens. Jag valde kesoalternativet och det smakade gott i alla fall. Det känns skumt att vara inne på den sista timmen på japansk mark. Det har blivit en hel del resande under året och flygplatsen ser som vanligt men den här gången står det inte Bangkok eller Hong Kong på skylten utan Helsinki. Det känns som att jag varit här i evigheter och den golden-retriever-blonda familjen en bit framför mig känns lustigt utländsk och nästan lite exotisk.
För en tid sedan kände jag mig rätt less på Japan och såg lite fram emot att åka hem men nu är jag inte så säker längre. Jag kommer att sakna det mysiga språket, de små vardagliga segrarna i att bara lyckas föra en vettig konversation, folktätheten och kompaktheten som gör stan packad med intressanta saker att göra och japaneranas charmigt pyssliga och noggranna sätt att göra saker och ting på. Vissa valde att stanna ända till september, B till och med till oktober men det hade nog inte tillfört så mycket för mig tror jag. Många av mina vänner har redan åkt hem eller ska åka hem snart och jag lämnar hellre än blir lämnad samt att jag väldigt gärna vill hinna träffa allt folk hemma i sommarsverige innan alla försvinner ut i landet igen. Jag har en del att ordna med innan terminen börjar också, slåss med CSN om tillgodoräknande av poäng, skaffa mobiltelefon, flytta saker, plannera orkesterkonventets verksamhet innan Riks-SMASK-mötet osv osv plus att jag vill ta det lugnt och bara ligga på soffan med en låda glass och glo på film.
"Reediis and gentorumen. Ui ar nau booding rou 45 tsuu 60"
Bäst att börja röra på sig. Jag plockar på mig en expressen som skriver om att "300000 gamla kräftor säljs i butikerna" och lyssnar småförtjust på Finnairs flygvärdinnors välbekanta brytning på svenska och en uppspelt japansk unge som hittat en
Marc, Raphael och hans och en av mina lådor på posten.
muminbok. Helt plötsligt känner jag mig inte som en utlänning längre utan det är den sovande damen och ungen som läser en
doraemon-pocket brevid mig som är det. Det känns som att jag återvänder till den riktiga världen efter en väldigt lång semester och, shit det är fullt krig i Libanon! Hoppas att Hoda är ok. Jag har sett henne online på MSN rätt ofta på senaste så det verkar så men jag får ta och kolla upp det när jag kommer hem. Nyheter tillhör inte det lättaste att förstå på främmande språk så jag har inte hängt med på ett tag. Allt känns skumt och Japan känns redan obehagligt avlägset. Undrar hur det kommer att kännas om ett par veckor... Jag har som tur är över 3300 fotografier och mina två lådor prylar att fröjdas åt och nu känns de verkligen känns värda sina 1900kr frakt. Det ska ta mellan 6-8 veckor för dom att komma fram men kvinnan på posten varnade för att det kan ta längre tid. Hennes vännina som pluggade i Ungern fick vänta 4 månader på sina grejer och den som väntar på något gott är otålig. När den nu än kommer fram ska jag ha stor Japan-fest i Uppsala, laga icke-sushi-japansk mat och showa med alla pryttlar har jag tänkt men vi får se när det blir.
Nu är batteriet nästan slut och jag tror att jag ska försöka sova lite. Jag har inte sovit så bra de senaste dagarna eftersom jag bott i Adrians gamla rum som stått tomt i 4-5 månader och för att inte bli upptäckt har jag inte kunnat använda något vatten eller el = ingen luftkonditionering. Tack du onämnbare person som kopierade nyckeln trots att du inte kan läsa och begripa något av det här. Senaste natten blev ännu tuffare och jag sov bara 1 timme. Jag var ute och käkade med gänget som fortfarande var kvar och träffade senare också en väldans massa folk som jag var ville att prata med innan vi skiljs åt, kanske för alltid. Cheryl hade mest varit ledsen för att allt snart är slut men hade repat sig hyffsat så vi skiljdes åt på ett bra sätt. Hejdlöst gråtandet vid avsked är tydligen tradition i Singapore också men det kanske inte är så kul om man gråter ensam så lyckligtvis uteblev det. Innan hon och Marc vinkade av mig vid taxin 06:25 sågs vi igen och tittade symboliskt på den sista soluppgången i "the land of the rising sun". Jag hoppas att jag får se den igen om inte allt för lång tid.
