2006-07-27
Harmoni vs. frihet
En sak jag fascinerats av är att efter luft, vatten, mat och andra livsnödvändiga saker så är det mest grundläggande behovet i Asien harmoni. I Japans fall är det så viktigt att själva tecknet som används för att beteckna japansk stil gällande kultur/kläder/mat/livsstil/toaletter/etc. betyder just det. I de flesta länder i väst, framför allt USA, skulle man nog sätta frihet före och det verkar ha påverkat väldigt mycket i de olika tankesätten. Japanerna bryr sig inte så mycket om ifall de inte har så stor kontroll över sina liv eller måste jobba hårt så länge de har det bra och harmoni råder medan det västerländska idealet ligger närmare herre över sitt eget missöde än kungens knähund. Möjligtvis kommer det från Buddhismen kontra kristendomen men jag vet inte om det var hönan eller ägget som kom först.
Asiater och framförallt japaner är mycket fogligare mot överheten vilket har synts genom landets hela histora med stränga shoguns och kejsare fram till kamikaze-piloter och överarbetande kostymgubbar. Marc och Adrians polare
John som jobbade på hotell tidigare jobbar nu på en översättningsfirma där det finns folk med 120h övertid i månaden. Lyckligtvis säger de upp sig ibland vilket visar att det finns gränser men det är ändå sjukt. Förr i världen när Keiretsu-systemet rådde var det knappt möjligt att göra ens det eftersom garantin på livstidsanställning gjorde det uppenbart att man inte passade in om man slutade. Kort sagt, de som utses till ledare domderar, de underordnade lyder och konflikter försöker man gå runt så långt det går. Jag har även tidigare nämnt att föräldrar har mer att säga till om i sina barns liv och lägger sig i mycket mer än hemma och jag fått lysnade insikt i det genom Cheryl. Hennes föräldrar ringer varje dag, hör sig för vad hon pysslar med och börjar ställa till liv om hon är ute och springer för mycket, men trots allt verkar hon däremot tycka om att ha en rätt nära relation till dem. Hon förvånade mig däremot rätt bra när hon var med om sin andra traffikolycka kvicknade till liggandes i en vattenpöl i spöregnet mitt på norra storgatan med en mindre folksamling runt sig och sa "Det var inte mitt fel! Snälla se till att ingen ringer mina föräldrar!". Visserligen är hon inte japan men samma principer verker gälla i de flesta asiatländer.
Det skyltas också mycket mer med bestämelser och auktoritet här än hemma. Antalet förbudsskyltar är mångdubbelt fler och folk styrker ofta sina order och instruktioner med att tala om enligt vilket regelverk eller lag det lyder under, t.ex. "Enligt ekonomiansvariges bestämmelser måste alla bidra med ¥300 till inköpet av livsmedel" istället för "Alla måste lägga en tjuga för käk". De slår på med storsläggan direkt i samma stil som Hong Kong och Singapore där man ofta hittar skyltar med texter som "DON'T EAT FOOD HERE, MAXIMUM FINE $1000" och även om man bara ska på en enkel picknick och får ett informationspapper står det ofta "PLEASE BE ON TIME!!!!" när det på plats visar sig inte börja förrän 30 minuter senare p.g.a. av att någon är sen utan att någon bryr sig om det. Jag tycker det känns otrevligt och onödigt fientligt men det är något som de inte alls håller med om. Något annat som många västerlänningar inklusive mig stör sig på är ordet "ganbaru" som betyder ungefär "kämpa på" och är ett oumbärligt ord i det japanska tankesättet. Jag tycker att det överanvänds och blir lite smålack när någon säger det till mig när jag har ett i min mening orättvist problem som t.ex. när en av våra föreläsare efter bara två föreläsningar begärde en rapport på 5000 ord! Det är helt oskäligt och inte frågan om att kämpa på eller härda ut, det är dags att ta till strid eller ignorera det i min svenska hjärna. Alla andra västerlänningar tänkte likadant och de jag pratat med skrev i bästa fall 2500 ord. Kursen har 5 rapporter varav jag redan hade gjort 4 och mina betyg spelar ju inte ens någon roll så länge jag blir godkänd vilket jag förmodligen redan säkrat innan rapporten men den typen av resonemang är väldigt främmande för det japanska psyket. Antagligen beror det på att de flesta har aldrig haft någon rebellfas under sin uppväxt, vilket egentligen inte är konstigt med tanke på sättet de skolas. Det frågas aldrig om deras egna åsikter och all undervisning följer fasta mallar, till och med på etiklektionerna under sista året i high school frågas det aldrig om annat än vem som sa vad när etc. och många har aldrig ens skrivit en kort uppsats innan de når universitetsnivå. De som ganbattar bäst och härdar ut när de andra veknar hamnar på fina universitet som Kyodai men många blir helt störda i processen och har ingen verklig koll på hur livet fungerar i verkligheten. Det skulle också kunna bero på att de som har ont om vänner och istället lägger sin tid på att plugga har större chans att komma in men det råder ingen tvekan om att folket som är här är smått avvikande.
Något är väldigt fel.
Annat är det med oss västerlänningar. Vi vet minsann bäst själva vad vi tycker och drar oss inte för att tala om det för hela världen eller bryta regler som framstår som uppenbart felaktiga. En intressant parentes är att samtliga av mina många högljudda grannar som spelar musik sent eller kommer hem fulla efter fotbollsmatcher och skränar klockan 4 på morgonen är västerlänningar. Det går inte att komma ifrån att vi jämfört med asiaterna är mer självupptagna, visar mindre hänsyn och smärtsamt nog ofta inte kan uppnå deras nivå hur kasst vi än tycker att deras skolsystem verkar. T.ex. kan våra svenska elever inte mäta sig de japanska i ämnen som matematik och våra studentföreningar framstår som halvhjärtade amatörklubbar jämfört med Kyodais baseball-lag som tränar 6 dagar i veckan. Inget av systemen är felfritt och hade jag vuxit upp i Japan hade jag säkert också gladeligen offrat all min fritid och alla mina tillgångar till Kyoto Daigaku Suisougakudan. Det vore fantastiskt om det fanns ett sätt att kombinera systemen men det verkar svårt eftersom de till stor del motarbetar varandra så de fina bonusarna från båda sidorna skulle nog utebli. Hur som helst får man ändå se till att blanda ut sin västmentalitet när man är här om man vill flyta med smidigt i livet utanför den skyddade utbytesstudentvärlden.