2006-06-28

En Oscar för bästa statister

Warui naa, Baruto-kun... Vi var nio pers som kom in lite försent i biosalongen där de visade "Paradise of Bart" och började famla efter våra platser i mörkret och prassla med påsar. Egentligen spelade det inte så mycket roll eftersom förutom oss var det bara runt 6 andra där och till skillnad från förra biobesöker gick reklamen över tiden. Vår film verkar onekligen inte särskillt populär.Biotrailern är tämligen menlös och nu fick jag tyvärr se att den porträtterar filmen hyffsat bra. Varför den ens producerades är ett mysterium för mig och man skrattade mer åt filmen är rördes av den. Bara man läser handligen borde det vara rätt uppenbart:

0:00	Tyskarna (eg. Preussen) och japanerna slåss i Tsing Tao (plats i och ölsort från Kina) under första världskriget.
0:15	Tyskarna förlorar och skickas till fångläger i Japan. Det är svinkallt, råttor i barackerna och de behandlas allmänt illa. Nån försöker fly och blir jagad av hundar, etc. etc.
0:25	2 år senare. De flyttas till ett nytt fångläger utanför en liten mysig by i Shikoku och filmen handlar härifrån mest om deras vardagliga liv, hur de kommer över sina krigsplågor och deras kontakt med byborna. Chefen är en riktig go mysgubbe som engagerar dom i meningsfulla aktiviteter som att tillsammans sköta lägret, laga mat, spela i orkester och hålla festivaler tillsammans med lokalbefolkningen. Allt är ruskigt puttenuttigt, de sjunger muntra sånger när de går och badar tillsammans och fångarna har sina respektive småintriger. Ibland är det nån av vakterna som viftar med sitt gevär och skriker lite på någon som strövar för långt bort men annars är det rätt ljumt.
1:00	Japanska krigsledningen blir arg för chefen slösar för mycket pengar på fångarna. Han blir också arg och säger att de också är människor och berättar om sina föräldrars lidande när de motsatte sig statens inhumana behandling under Meijirevolutionen.
1:05	Saker fortsätter som vanligt.
1:30	Preussen förlorar kriget! Alla blir jätteledsna och det blir lite spänningar mellan japsarna och tyskarna men alla är glada ändå för de får äntligen skickas hem. Nostalgiska bilder från tyska småbyar med vattenhjul, kullerstensgator och regnbågar i bakgrunden visas. Japan och Tyskland konstaterar att de är bästisar (vilket även syntes i andra världskriget) och Tyskarna bestämmer sig för att tacka Japan med att framföra Bethovens nionde symforni.
2:00	Konsert. Långt mycket pampigare än den lilla orkestern och kören på duken skulle ha en chans att spela, utomhus dessutom.
2:10	Slut

Spännande va? Alla hoppades på att någon form av vettig intrig skulle ta fart när ledningen var missnöjd med chefen och de japanska generalerna började skrika på varandra, men inte då. Filmen var ändå rätt kul men det berodde mest på att alla tyskarna betedde sig så onaturligt. Det märktes verkligen att producenten, regisörern och manusförfattarna är japaner för filmens stil och typ av repliker liknar ingenting en tysk normalt skulle göra. Några lätt komiska scener är bl.a. när bagaren passionerat och hängivet berättar om sin dröm att flytta till Kobe och öppna bageri, högsta tyska befälet försöker ta livet av sig efter Preussens förlust och att alla med blå ögon fått de intensifierade så att de verkligen lyser av mystisk gaijinpower. Det fanns även en liten tysk/japansk-mix-flicka som hade blåa ögon som de lagt på i efterhand med dator på samma sätt i Zatoichi och det såg natutligtvis minst lika illa ut i den här filmen också.

Filmen må ha varit kass men det kul att vara med i den och få se hur det går till på inspelningen. Det känns lite konstigt eftersom man så fort man ser sin scen börjar tänka på vad som hände strax utanför bild och på vad man pratade om och gjorde tillsammans med de andra som var med. Det känns lite lustigt när man vet att vissa byggnader i bakgrunden bara är kulisser och att de tunga ryggsäckarna bara är fulla med stoppning. Belåten kan jag kan också meddela att vi lyckades se Dan, mig och Marc vid minst ett tillfälle var och André ska enligt rykten också synas. Stället jag är med i är när tyskarna första gången ska på badutflykt och sjunger en visa medan de marscherar. När de går över stenbron är det en kille som hoppar upp på ryggen på den framför och då är jag den förste som går bakom. Marc och Dan hade andra knep för att indentifiera sig själva, som att medvetet röra sig annorlunda mot alla andra vid ett speciellt tillfälle eller hade tur och blev tilldelade vita kläder när alla omkring är mörka. Vi ser däremot inte direkt ut som några macho stridsmaskiner direkt men det hade vi knappast förväntat oss.

Kommentera