2006-06-09

En vänsterkänga

Sedan gamla tider har Japan styrts hårt efter en väldigt grundläggande hierarki ni säkert sett bilder på i SO-boken i högstadiet; Kejsaren styr över folket, herren över tjänaren, mannen över kvinnan och föräldrarna över barnen. Det står visserligen inte skrivet i klartext i lagboken med samma fontstorlek du använde i SO-uppsatserna, i själva verket är kejsaren rätt maktlös och alla medborgare ska ha samma rättigheter men kvarlevorna av det syns fortfarande i samhället. Jag har aldrig träffat kejsaren men jag kan intyga att de japanska barnen är betydligt mer väldresserade än svenska och man förväntas följa alla små instruktioner från de som utsetts till ledare över nått småprojekt i skolan eller i klubben utan att tjaffsa för mycket. Men det som tveklöst syns mest är skillnader i könsrollerna som ibland får en jämförelsevis hårddrillat feministskolad svensk som mig själv att undra om de verkligen menar allvar. Kvinnor har inte alls samma möjligheter som män och förväntas till viss del fortfarande att sluta jobba och ta hand om familjen efter de gift sig med någon kostymgubbe på Mitsubishi. Det är alltså ingen slump att uttrycken "salary man" och "office lady" heter just så som de gör och de gamla orden på man och hustru är i själva verket är sammansättningar av tecknen för chef/huvudsak och person respekive hem/hus och inuti. I dagsläget finns det ett enskilda tecken som uteslutande betyder man och hustru också och situationen håller på att förändras mot ett mer jämställt samhälle. Japan ligger dock fortfarande långt bakom Sverige eftersom Japan traditionellt Demonstrationen har ingenting med feminism att
göra men jag tyckte att bilden var kul. sett också är väldigt konservativt och förespråkarna är få.

Redan från barnsben praktiseras det "blått för pojkar och rött för flickor" överallt men jag blev väldigt överraskad över hur strikt uppdelningen är ända upp på universitetsnivån. När vi med orkestern har stor repetition inför konsert på rätt plats med rätt kläder och allt har killar och tjejer oftast olika uppackningsrum, likaså på träningslägret. En av gångerna vi inte hade det gömde sig en av killarna i gardinen när han skulle byta t-shirt! När man sitter och äter är det också oftast killar här, tjejer där. Förmodligen behöver jag inte tilläga att det aldrig kramas någonting ens mellan kompisar av samma kön och sannerligen inte mellan.

Sen en dag så bestämmer sig vips de unga japanerna för att det nu är lämpligt att skaffa sig en gemål och situationen vänds på örat. De båda sidorna föses samman och båda står och tittar fånigt på varandra utan att förstå vad som egentligen händer (till skillnad från oss Svenskar som har järnkoll på sådant rent instinktivt *vissel* *tumrullning*). Det organiseras mysko evenemang som tjejuniversitetets party vilket enbart gick ut på att skaffa sig utländska pojkvänner även om jag inte insåg hur utstuderat det var förrän i efterhand. Lite credz ska de däremot ha för att det verkligen funkade i vissa fall. Marc bytte telefonnummer med en tjej han träffade där och de sågs lite till och från under ett halvår innan de till slut blev tillsammans så det kanske inte är så dumt som det först låter. Många japanska tjejer har som sagt en fallenhet för utländska killar p.g.a. att vi engagerar oss mer, kan städa och laga mat åtminstånne ibland om vi blir skrikna på. "From zero to hero" kallas fenomenet och många killar som kanske inte är klockrena 10:are själva missbrukar tyvärr situationen och skämmer ut vår världsdel. Det är inte ovanligt att folk man inte ens känner så bra frågar en om man har flickvän, ibland på ett sätt som låter så billigt och förutfattat att man bara vill fråga dom vad för person dom tror att man är. Anmärkningsvärt är dock att två av mina västerländska tjejpolare faktiskt har japanska pojkvänner... MEN båda herrarna har pluggat utomlands under längre perioder, den ene talar t.o.m. flytande tyska och de stör sig på sina japanska killkompisar som bara är ute efter att jaga snärtor som de värsta ekonomistudenter du kan hitta på Stockholms nation en sen fredagskväll. Det verkar nästan som om männen och kvinnorna inte kommer något vidare dit män går och blir uppassade av snygga tjejer som sitter och låtsas vara intresserade av en så länge man köper (alkoholfria) drinkar till dom. Det som kanske är en ännu mer intressant effekt av distansen mellan könen är att dessa barer också finns i host-varianten för kvinnor dit de kan gå och bli ompysslade av snygga unga män som är artiga, trevliga och vet hur man beter sig i damsällskap! Det finns även en uppsjö gullgullig, på eller över gränsen till tvivelaktig manga och anime som tveklöst porträtterar könen som bara det ena könet vill se dem, både för män och kvinnor. Det senare benämns Yaoi och kan bli en smärre chock för den ovane skolpojken som bläddrar omkring i serieaffären. I det här avseendet måste Japan vara ett klart unikt land men egentligen följer det bara den övergripande spearations och specialiceringstendensen. Att skaffa sig flick/pojkvän funkar som en hobby som alla andra och förväntas därför också göras på heltid eller inte alls och då är det kanske heller inte så konstigt om den blir bortbytt när männen skaffar sig riktiga jobb. Dubbelhobbyförbudet kan i sällsynta fall gås runt om båda skulle vara medlemmar i samma klubb och det finns faktiskt ett par i klarinettsektionen. De båda visar däremot inte minsta tecken på det, hade jag inte fått det berättat för mig hade jag aldrig kunnat gissa det, och det blir genast småfnittrigt de få gånger det nämns.

Det som är lite otäckt att se är inte det att männen sitter på nästan alla regerings och chefsposter (det gör de ju trots allt hemma rätt mycket också) utan att tjejerna själva är så mjäkiga p.g.a. systemet. De försöker vara så himla gulliga, försynta och ibland rent svaga med flit vilket nästan får en att vilja be dom ta och skärpa sig. Det verkar dock som att det här inte är bara ett japanskt fenomen utan gäller i andra delar av Asien också. T.ex. kan Cheryl gå och älta att hon tappat bort någonting längre tider medan jag tycker att hon borde försöka acceptera det, skaffa en ny eller vara utan. Då kan det hända att hon använder argument som "det är för att jag är tjej och du är kille" som om det skulle ha något med handlingskraftighet att göra. Det som feministerna går och säger att man blir vad man uppfostras till stämmer och det blir otroligt svart på vitt här, speciellt om man jämför de personer som bott i väst en längre tid och de som inte har det. Killarna blir som sagt mycket mer medvetna om sånna här saker och tjejerna får en helt annan attityd och slutar ofta pipröstprata, vilket är ytterligare ett tecken på underlägsenhet och därför också återfinns hos butikspersonal.

Det känns hur som helst som att Japan håller på att anpassa sig till de nya normerna som tur är och det ska bli spännande att höra vad Indra får för intryck under sitt kommande utbytesår eftersom hon är så insatt och engagerad kvinnofrågor.

Kommentera