2006-05-16

LÃ¥nggrunt

Nu har jag precis sagt hej då till familjen för imorgon åker de hem till Sverige. De har mest farit omkring på egenhand i Kyoto och vi bara träffats på kvällar och helgen i Tokyo. När jag ensam åkte hem till Japan i förväg (p.g.a. olika bokningar) kändes det rätt skönt att återigen få höra de bekanta artighetstugget från flygvärdinnorna och komma ut i ett samhälle där allting fungerar som det ska till skillnad från kaoset och stanken överallt i Bangkok, fast den här gången kändes det annorlunda efter ett par dagar. Alla verkar ha försvunnit iväg, vissa lämnat landet och andra flyttat ut så att man bara ser dom i skolan fast vi har färre kurser tillsammans den här terminen. Det har blivit lite tid med folk man verkligen klickar med och desto mer meningslöst kallprat bara för artighets skull eller som språkövning. Jag håller på att bli knäpp på det och det blev inte bättre av att en jeppe jag och Marc träffade på spa world för ett halvt år sedan hörde av sig och undrade varför vi inte hört av oss fast vi borde ha gjort det. Vi badade bara tillsammans under halva dagen och han var smått efterhängsen och kom tyvärr över våra telefonnummer och mailadresser innan vi skiljdes. Man kan ju inte riktigt neka när någon frågar en rakt ut men jag hade helst sluppit. Till råga på allt bor han ända borta i Hiroshima. Jag tänker inte åka till Hiroshima för att hälsa på någon jag knappt känner och jag vill inte att han kommer till Kyoto och bor hos mig. Även om han med största säkerhet inte är knivmördare som äter barn till frukost så skulle jag inte palla den där otrevliga pressade stämningen och tvingas låtsas ha det trevligt när man pratar om hur varmt det var i Thailand och vilka kurser man läser. När sedan en kines på en rast mellan japanskalektioner började prata en massa ytligt strunt bara för sakens skull blev jag helt tokig (under ytan). Hon inledde dessutom med en av de förbjudna fraserna "Senmon wa nani desu ka?", "What's your major?" och jag tvingades för tusende gången i ordningen förklara vad bioinformatik var, låtsas vara intresserad av hennes läkarstudier och säga att det är Norge som har all olja. Jag lyckades ta mig ur det genom att säga att japanska är väldigt påfrestande för mig och att jag tyvärr var tvungen att vila för att orka med andra halvan. Inte särskilt vackert men nöden har ingen lag.

Skolarbetet känns också rätt meningslöst nu tyvärr. Japanskakurserna är visserligen bra men ack så tråkiga, av de andra sex kurserna jag läser är det bara två som egentligen är nått att ha och jag har inte tillräckligt med fritid att göra något ordentligt på nu efter semestern. Känns som att resten av tiden mest är till för att avsluta allt jag påbörjat och hinna köpa allt jag vill ha med mig hem. Det är trots allt en hel och det är bara tolv veckor. Eller rättare sagt 82 dagar... and counting. Nu kanske jag överdrev lite men det ska bli skönt att till slut åka hem, om jag lyckas trassla fram en flygbiljett...

Kommentera