2006-04-17

§40 Ett säkert system

Lagen är grunden i det japanska samhällsbygget, bestämmelser är dess väggar och regler dess tapeter och möbler. Hur pass lätt eller svårt du vill göra ditt liv hänger mycket på hur väl du kan och vill följa och vill du absolut ha soffan inne på toaletten får ta konsekvenserna för det. I vissa fall tycker jag bara att det sträcker sig lite väl nära in på livet och att saker krånglas till i onödan. Har man ett grupparbete på sex personer ska det väljas gruppledare och vice som strukrurerar upp arbetet och sätter upp delmål. Sedan ska alla andra rapportera in med hur arbetet forlöper. Ska du bara gå in på biblioteket måste du dra ditt kort och gå in genom den midjehöga spärren för annars gör du fel och tilläts du göra det skulle det antagligen komma horder med boktjuvar. Av ren nyfikenhet hände det en gång att jag utnyttajde min erfarenhet av olika plankarstilar jag observerat på jobbet och smidigt slank in genom spärren efter personen före innan den stängdes varpå det genast kom en smått förtvivlad liten dam jag inte sett springandes mot mig, pekade på maskinen och såg förvirrad ut. Jag log och sträckte upp händerna för att visa att jag gav upp, gick ut och gjorde om, gjorde rätt. Det här kan drivas absurt lång, något stackars Cheryl fick uppleva när hon ville skaffa ett arbetstillstånd. Hon hade fått en hanko-stämpling av sin supervising professor på rätt dokument men de kunde ändå inte ta emot hennes ansökan eftersom datumet inte var ifyllt. Cheryl tyckte att hon kunde fylla i det själv men det gick minsann inte alls. De menade att hon skulle cykla tillbaka tvärs över stan och få det gjort ordentligt.

Ett annat rätt målande exempel är vykorten jag och Martin skickade från resan. Från Tokyo skickade vi bl.a. ett till Evy där vi på test skrev en adress i stil med den här (kommer inte ihåg exakt, rätt mig gärna om jag har fel Evy):

Till Evy
Bor i ett höghus i ett studentområde i utkanten av stan nära en stor ICA-affär och ett område med lägre röda tegelhus
Hus 9, våning 3 eller 4
Uppsala

Det kom fram trots att vi inte ens skrev Sverige! Eftersom Cheryl flyttade under tiden vi var på resa och jag inte hade hennes adress köpte jag bara ett kort åt henne från Hong Kong och tänkte vara spexig och skicka det från gatan där jag bor i Kyoto efter jag kommit hem. Jag lyckades däremot inte få tag på hennes exakta adress utan var tvungen att improvisera ihop den med hjälp av kartor och sunt förnuft. Detta är vad jag skrev:

Cheryl Huang
Kyoto-shi Typ län
Sakyo-ku Typ stadsdel
Postnr: Vet inte
Hyakumanben Namnet på en välkänd stor gatukorsning utanför universitetet
Hyakumanben Heights, Room #214 Namnet på huset, det finns även skrivet på fasaden

Eftersom jag inte hade något frimärke gick jag in på posten med det men personalen kunde inte godta det. Det fattades en rad i adressen sa de och eftersom jag inte visste postnummret heller var det tyvärr otänkbart. Det japanska postväsendet är världens största finansiella organisation, större än någon bank som finns och större än alla japanska banker tillsammans och bevisligen är det skapligt kompetent om man tvingar det till det men om man frågar först kan minsta lilla petitess fälla hela giganten. (Helt orelaterat kan jag i förbifarten också nämna att denna jätte ska privatiseras och styckas upp i mindre bitar, något det bråkats en hel del om innan president Koizumi slog näven i bordet och sa "jag är äldst!".)

Att ha ett rigröst regelsystem tror jag däremot inte uppfattas som lika jobbigt av japanerna utan att det snarare kan vara skönt att slippa tänka och istället bara följa det som andra bestämt. Det gäller därför inte enbart officiella eller formella grejer utan kan observeras i ens fritid också, d.v.s. min så kära orkester jag återkommer till gång på gång. Innan repetitionerna inför musiklägret drog igång skulle varje ensambelansvarige fylla i ett ensambelformulär och lämna in till den musikansvarige och stora pampiga deadlines sätts upp för minsta lilla grej, som att att alla ska betala 20 kronor för godiset vi köpte till senaste sektionsträffen till Miura-san (ekonomiansvarige) innan 21/4. Konsekvensen blir att ingen vågar handla utanför planen och gör hellre ingenting är chansa på något som kanske inte funkar. Improvisation är alltså inte högt värderat. Noterna är till för att följas och solon ska läras utantill och spelas med fyra värdesiffrors noggrannhet. Efter ett ensambelrep småövade vi individuellt ett litet tag som brukligt är för att "skaka av sig lite" innan man packar ihop och vid ett tillfälle började Nagamoto (min ensambelansvarige) spela lite på en basgång jag kände igen från Bie Mir Bist Du Schön. "Oh Wow!" tänkte jag började spela på melodin och leka runt lite på en enkel bluesskala och han nästan omgående slutade, inte av irritation utan av osäkerhet verkade det som. Jag spelade lite till, bytte till basgången och försökte få honom att fortsätta men utan resultat.

Trots att jag tycker att det är ett tråkigt sätt att bete sig på så är det klart att det finns positiva egenskaper med det också. Samhället må vara byråkratiskt men det flyter väldigt smidigt och effektivt så länge man spelar med, tider passas överallt, saker görs rätt på en gång och landet är otroligt säkert. När det är dags för orkestermötena mellan båda repetitionspassen lämnar många bara sina intrument liggande på gräsmattan eller i lådan trots att träningsplatsen ligger alldeles brevid en stor väg längs med floden flesta är värda multum med pengar. I början av min karriär frågade jag en av klarinetisterna om det verkligen var säkert och han svarade att han var överygad om att det inte skulle regna. På en anslagstavla vid skolan satt följande affisch uppnålad till många utlänningars stora förnöjelse:

Mr. Mackey kunde inte sagt det bättre själv.

Man får intrycket av att de talar till barn som inte ens vet vad droger är och därför måste ha tydliga bilder för att visa i vilken form de egentligen kommer, inte till vuxna individer som ligger i riskzonen. En dag var vi och handlade i snabbköpet på campuset under en rast och Marc glömde sin växel på ¥1 och de kom springande efter oss med den. Han berättade också att när en av hans professorer förut jobbade i Japan glömde denne en gång sin växel på dryga 20 spänn i lunchresturangen och de sparade den i ett kuvärt som han fick tillbaka när han tre veckor senare kom tillbaka nästa gång och sedan länge glömt det. Den absoluta toppnoteringen jag vart med om är ändå ett gäng småkillar på väg hem från skolan jag såg på tunnelbanan en dag:

Han har plånboken hängandes i ett nyckelband utanpå skolväskan. Är det inte underbart så säg? Även om han antagligen inte har så mycket i den så är det fantastiskt att han kan ha den där. Tänk om det kunde vara så hemma också.

Kommentera