2006-04-02
Noise
En stor bock sattes på Saker-att-göra-innan-jag-lämnar-Japan-listan idag; Jag gick äntligen på noise-spelning. Adrian som är den som har koll på alternativ kultur måste tyvärr lämna Japan om en vecka så det var i senaste laget och det är bra synd för det var himla kul. Som med alla andra bra nöjen för smalare intressegrupper var vi tvungna att åka ner till Osaka eftersom Kyoto mer liknar ett levande museum än en riktig stad som han uttryckte det. Det var lite svårt att hitta stället vi skulle till för det låg på fjärde våningen i ett hus på en bakgata och utifrån syntes det knappt någonting, bara en liten skylt vid dörren det stod "Studio Iko Iko" på. Föga förvånande skulle ingen av de löjligt överstylade ungdomarna (som köpt hela sina hip-hop-, punk- eller gothutstyrslar från en och samma affär, kompletta med revor, märken och pins) dit så att fråga om vägen gick inte så bra och utan vägbeskrivningen från hemsidan hade vi varit chanslösa. Det var en liten musikstudio och när man klev ut ur hissen hamnade man i en kort korridor där de hade bord för biljettköp, flyers for kommande spelningar och en hörna med skivor. Det fanns inga trappor så vitt vi kunde se, sjyst brandsäkerhet. Framförandena ägde rum i tre små inspelningsrum, spelning i ett i taget medan det riggades i de andra och det blev skapligt trångt när alla (säkert 25) gäster trängde in sig på samma gång. Tyvärr kom vi rätt sent p.g.a. vanlig planeringsbrist och missade 5 av 8 framträdanden (däribland Doddodo som finns på thumbnailen och som var kvällens favorit för Adrian) men det var kanske bra med tanke på hur speciell och intensiv musiken är.
Crossbred, fast bilden är inte från spelningen jag var på
Det är svårt att beskriva "musiken" i ord för de som inte hört liknande tidigare och det varierade ganska mycket mellan banden. Tjejbandet Crossbred spelade tvättäkta noise som hade ett dovt men kraftigt industriellt muller i grunden över vilka de samplade förvrängt tal och mer diskanta ljud påminnande om larm, verktyg och elmotorer. Då och då kom det in en basgång eller trummor vilket klart gjorde det mer lättlyssnat. De andra uppträdandena var mer baserade på instrument än syntar och konstiga maskiner och det blev riktigt ösigt. Sista bandet på 5 hade två trummisarna som dunkade på för allt vad de förmåddeman och alla var förvånansvärt bra synkade. Under den råbarkade ytan och skränet fanns det säkert ett par rätt kompetenta musiker. Speciellt trummisarna och även basisten, det måste vara döjobbigt att hålla igång i det tempot och stuket i 20 minuter.
Hela evenemanget/festen/spelningen var väldigt skön kontrast mot orkestern också. De andra gästerna var trevliga och nästan lättare att prata med än klarinettsektionsfolket jag känt i ett halvår. Det spelade inte så stor roll om vi inte fattade precis allt och det här folket kunde konsten att släppa samtalet och byta till något annat om det inte funkade. Men de är antaligen folk som gillar att improvisera och faktiskt är mer kreativa än de uppsnäppta Kyodai-folket även om det som de skapar mest är oljud. Men musiken var för en gångs skull levande, man skakade bra av basen och ljuden var tuffa. Men jag är glad att Adrian hade tissue på sig som vi kunde riva sönder till öronproppar =)