2006-03-17

Civilisationen anropar orkestern

Pust. Har äntligen kommit hem från musiklägret. Det var intressant och stundtals riktigt kul, speciellt på festen sista kvällen, men det var mentalt krävande och jag fick inte så mycket sömn som jag ville. Inte för att folk som hemma i Sverige ståjar och står på fram till sent på natten utan för att de övar sent och går upp tidigt. Sista natten var det visserligen ett härrans liv ända fram till 4 på natten och det var frukost vid 8 varje morgon men övriga dagar hördes det i alla fall övningsljud fram till runt 00:30 och vissa dagar började det igen runt 07:30. Men det som tog mest på krafterna var den ernorma skillnaden i socialt beteende. Japanerna kan vara förbannat tråkiga människor. Allt var väldigt tydligt inrutat och uppdelat efter instrument och kön när det gällde rumsdelning, bordsplacering eller när det skulle göras någon form av gruppaktivitet, med vissa undantag bland de äldsta medlemmarna som ibland vågade sig på att sitta vid ett annat bord. Könsuppdelningen förtjänar ett eget kapitel så jag inte tänker gå in på det här men det finns nog så mycket att säga om annat ändå. Det var inte ovanligt att det mellan två angrensande stämmor vid ett långbord på lunchen fanns som en osynlig vägg och folket En av de trevligare middagarna. Kul att ha något att pyssla med och som underlättar konversationen. ??-san, Mino och Nagamoto. på båda sidorna ignorerade varandra fullkomligt förutom när de vid enstaka tillfällen bad någon skicka tet eller nått annat. Inte ens inom stämmorna har de utvecklat konsten att kallprata och hålla låda särskillt långt och stundtals kunde det vara helt tyst vid bordet eller om man satt 4 personer i ett rum och pysslade med sitt. Jag har ju dessutom mitt språkliga handikapp så jag höll emellanåt på att krevera av brist på social kontakt och var tvungen att ringa upp någon på mobilen och prata strunt för att inte bli tokig. Det konstiga var att ingen verkade tycka det var något som var fel. Hemma skulle folk börja skruva besvärat på sig och åtminstånne försöka för någon sorts trevande konversation och nästa gång försöka beblanda sig med andra i orkestern men icke här.

Hur folk behandlar mig varierar fortfarande väldigt mycket. Klarinettkillarna har jag rätt bra kontakt med och vi har lärt oss att kommunicera hyffsat bra. Sista dagen lyckades jag till och med hänga med i två kortspel jag inte kunde sedan tidigare medans vi väntade på bussen men när jag pratar med vissa av tjejerna låter som om de talar till ett dagisbarn och andra vågar/vill inte säga någonting alls utom goddag och adjö. Tror dock att det mest handlar om att våga och att de hellre undviker att säga någonting än riskerar att hamna i en konversation de inte kan hantera. När jag väl lyckats bryta isen med någon brukar det gå bra i fortsättningen också och de inser att det inte är hela världen om jag inte förstår varenda liten detalj. Men resonemanget trial and error verkar mycket främmande för det japanska psyket som sedan lågstadiet drillats till att öva som en tok och göra sitt jobb perfekt på första försöket när det blir skarpt läge, vilket även förklarar att japanska befolkningens förstår engelska rätt så bra men är näst intill totalt oförmögna att prata trots flera års studier. Det förklarar också varför Nagamoto som har hållit i tyglarna för min ensambel och som är en skicklig klarinettist var smått förtvivlad efter uppspelningen där han av förmodligen av nervositet kixade till melodistämman på flera ställen efter att han själv på repen pratat om vikten att inte bli nervös och spänna sig. Jag höll mig lugn och skötte mig rätt bra tycker jag, men jag har ju gaijinpower och har fördelen av att ha startat från botten av sektionen och är van att göra bort mig vid det här laget. Det var långt ifrån 100% kristallklart spelat men hemma läggs det ju större vikt på att kunna hantera situationer när det blir fel och lära sig maskera det så gott man kan istället för att alltid öva på den absoluta toppen av sin förmåga och sedan misslyckas om tempot skulle skena, instrumentet stämt ur sig eller en klaff klibbat igen och inte öppnas så fort som den ska. Det hela blev inte bättre av att de gamla medlemmarna som hoppade av efter vinerkonserten kom på besök, satt och lyssnade noga och gav kritik på våra framföranden. Tydligen var den väldigt direkt riktad också så han var lite olycklig ett tag men bet snart ihop och visade inget mer av det.

Konpan följde samma mönster som den förra och folk öppnade sig och var riktigt hyvens under ett par timmar. Klarinettsektionen är bland de mer städade i orkestern, de flesta dracka bara juice och te och de anmärkte överraskade på att jag drack rätt mycket. En öl, en burk cider och nått glas umeshu var tydligen mycket under två timmar. Killarna i flöjtsektionen flippade ur rätt bra och klädde ut sig i skoluniformer eller transade och sjöng sånger inte helt olika snapsvisor. Den första (och enda) däckade efter 1 och ½ timme. Sen blev det spex också som grädde på riset och bra proffsiga var de allt vill jag lova men det var ruskigt ospontant och det höll inte på så länge. Vissa repliker lät som de var tagna ur en hörförståelseövning och när de sjunger låter det som om de gör det från lungorna på ett väldigt mysko och småklent vis utan vidare inlevelse eller personlighet. Men musiken och koreografin var grym. Gamlingarna körde en James Bond-låt med egen text och dans som var riktigt tjusig. Det var mycket folk på scenen med olika rörelser och även fejkslagsmål som koordinerades väldigt elegant. Dagen efter väcktes jag vid 07:30 av att någon övade baritonsax.

Folk har frågat mig hur jag står ut men faktum är att jag i viss mån använder hemsidan för att skriva av mig och att det ibland låter hemskare än det i själva verket är. Det är kul att spela i en så komplett orkester och nyttigt att finslipa tekniken (eller mellanslipa i mitt fall) och japanskan (eller grovhyvla i mitt fall). Kul att lära sig hantera den informella japanskan lite grann också, snacket sköts på lägsta artighetsnivån med dialekt och slang. Hade jag varit orkesterlös ett helt år skulle jag också rätt snart börja klättra på väggarna och när allt kommer omkring, har inte ni också hört liknande argument användas mot svenskar? Att vi skulle vara ospontana, stela och inskränkta känns inte helt främmande för mig. Tror att det mycket kan ha att göra med att när man är utlänning hajar man långt ifrån alla nyanser och detaljer och kan inte uppskatta kulturen fullt ut. I vilket fall som helst är jag tacksam över att de orkar låta mig vara med och att de inte kan svenska. De vet om att jag har en hemsida och undrar hur de skulle reagera om de fick reda på vad jag egentligen tycker och tänker om dom.

Kommentera