2005-10-07

Vad är oddsen för det här?

Ännu en ny packe papper i skolan att ta hand om. Hittills har vi fått ett jättekuvärt varje dag med grejer som ska fixas. Nästan hela min fritid går ut på att försöka styra upp mitt liv och när jag inte gör det så är man helt slut i huvudet och vill bara varva ner. Jag har redan vant mig vid att prata engelska och har även börjat tänka och mummla för mig själv på engelska lite nu och då. Japanskan däremot är väldigt krävande men jag tror att jag kommer att fixa det rätt bra om ett par månader. Jag hamnade i japanskagruppen "Intermediate 1" i skolan vilket är näst lägst så jag slipper i alla fall lära mig hiragana och den enklaste grammatiken igen.

I torsdags hände nått tämligen överraskande. En tjej kom fram till en av tyskarna och undrade om han ville vara med som statist i en japansk film och undrade om han hade några andra kaukasiska vänner som kunde ställa upp. Alla nappade. Filmbolaget heter Tooi (tror jag) och det är tydligen rätt stort. Signe och några andra hade i alla fall hört talas om det och huvudrollen ska spelas av en Tysk som heter Bruno Ganz som alla tyskarna kände igen. Manuset är baserat på en verklig historia och vi ska spela tyska soldater som under första världskriget fångatas i Kina och skickas till Japan. Där fick de jobba hårt i fångläger i två år innan de skickades till ett annat ställe där fångvaktarn var väldigt mycket för mänskliga rättigheter och sånt. Sen så får vi odla grönsaker och sjunga i kör istället, speciellt Beethovens 9:a som sedan dess tydligen är tradition att ofta framföra vid årets slut. Filmtjejen blev jättegenki och uppspelt speciellt över en av tyskarna som är tämligen kraftig. Problemet är att de filmar hela dagarna i 4 dagars tid så vi måste ta två dagar ledigt från skolan. Det kan bli ett problem så vi får se om det går.

Efteråt skaffade jag, sheryl (Singapore) och Signe oss cyklar och käkade snabbmat på en litet kvartersställe där de spelade "Allt ljus på mig" med Bo Kaspers Orkester. Jag blev helt lycklig och började sjunga med. Det var nog rätt uppseendeväckande för alla i restaurangen tittade hastigt till på mig för att sedan ignorera mig. Man ska i normala fall inte märkas och man ska inte lägga märke till andra offentligt är det intrycket jag fått. Ingen säger någonting på tåget till exempel, inte ens skolbarn och ungdomsgäng. När vi sedan kom ut stötte vi på en vilsekommen fransman som det visade sig kände ett gäng personer i vår kurs. På det hela taget en ganska osannolik dag.

Kommentera