2006-02-04

Det är skillnad på folk och folk

Liten nyårsdekoration. De kan vara mycket större och stå på marken också. Nu i dagarna var det nån form av demonhögtid där man ska kasta nötter på varandra för att symboliskt jaga bort djävulen kombinerat med "majbrasor" av alla nyårsdekorationer man nu inte längre har någon användning för. Efter sista lektionen för veckan besökte jag tillsammans med Marc och Fransico Yoshida-helgedomen som ligger alldeles bredvid campus där det var ett hollabalou med dekorationer, folk i lustiga kläder och en massa uppställda stånd där de sålde kraffs, mat och tv-spel som brukligt är vid sånna tillställningar. Jag käkade kanderad mikan och allt var frid och fröjd men så plötsligt hände det igen. På väg ner för berget fick Marc syn på Ken nedanför oss bland alla tält, andehus och lustiga staket och som på kommando vände vi alla och gick ner en annan väg. Hans beteende har eskalerat till ohållbara proportioner och vi är sjukt jobbig att ha att göra med. Problemet med Ken är att han är lika intressant att umgås med som vatten och bröd, saknar koll på hur mänsklig kommunikation fungerar och är en social vampyr det knappt går att skaka av sig. Jag blev aldrig så hårt drabbat som tur är men Marc blir näst intill förföljd av honom emellanåt och har därför utveckat sitt sjätte sinne till att snabbt upptäcka honom, även i folkmassor. Vi lyckades som tur var ta oss till Rune utan att han såg oss men ta på fan att jag fick se honom sitta och "umgås" med Cheryl bara ett fåtal meter från mig när jag betalade för maten. Turen var på vår sida igen och han hade ryggen mot mig så jag ilade kvickt iväg och satte mig längst bort i matsalen och smög sedan tillbaka och varnade de andra. Marc och Fransico undkom också och ganska snart kom Cheryl och hälsade på oss efter att Ken gått. Tyvärr kom han över hennes telefonnummer och e-mail-adress eftersom hon hade haft mobilen framme på bordet och inte kunnat neka när han frågat. Det verkar ha gått upp för honom att vi inte vill ha med honom att göra men han ger sig inte för det och ringde naturligtvis redan samma kväll märkbart irriterad och utfrågade Cheryl grundligt om vad alla skulle göra i helgen. Vi har även fått reda på att det var han Aotani syftade på när han under introduktionsveckan skämtsamt varnade oss för en stalker av utbytesstudenter som vid ett tillfälle blivit avstängd ett halvår från the Stanford Center för att han slagit en föreläsare! Vilka omständigheter det hänt under är dock oklart men mitt intryck av Ken är att han må vara störande men han är inte våldsam samt att japanska personer som står över dig i hierarkin kan vara förfärliga att ha att göra med och göra ditt liv till ett rent helsicke om du har otur. Hur som helst är vi klart överens om att vi inte vill ha mer med Ken att göra och när vi blir drabbade är det numera bara tydligt "nej tack" som gäller och om han inte fattar ignorerar vi honom. Det är inte hövligt alls men det är det enda som funkar och jag tänker inte slösa min tid här på att dalta med honom.

Takoyaki, stekta degbollar med bläckfisk inuti Men nog om Ken. Det finns ju 125000000 andra människor i Japan att umgås med och förutom Roberts tjejpolare träffade jag också några av Fransicos vänner som var riktigt trevliga. De lovade att efter alla prov är över ska de lära mig hur man lagar takoyaki som är läbbigt gott och som lär ha hög imponeringsfaktor hemma. Sen så har jag alltid klubben där jag trivs bättre och bättre i takt med att jag lär känna mer folk och blir bättre på klarinett. Jag har mailat med WindCorp och fått reda på att anledningen till att jag måste slita som ett djur är att min klarinett är tillverkad för 442Hz medan asiatiska klarinetter tillverkas för 444Hz samt att saxofonister har en annorlunda blåsteknik det tar ett tag att vänja sig av med när man spelar klarinett. Restultatet blir att allt hamnar för lågt och vid uppstämning zonkas den interna stämmningen till och man måste korrigera själv. Jag har kontrat med att stämma upp den så mycket det går och lär mig stoerda gaffliga grepp på vissa toner som petar ner dem till bättre läge. Mina noter ser ut som ett chiffer på vissa ställen och jag övar minst en timme varje dag men jag vägrar att ge mig. Jag har också botaniserat flitigt bland olika märken och styrkor på klarinettrör och hittat en modell som passar mig mycket bättre än de tidigare. Härligt nog är att även om det är trixigt så funkar det nu! Det låter fantastiskt mycket bättre än när jag först kom hit. I'm invincible! Ska ändå bli ett äventyr att åka på resa med dom i 5 dagar och försöka hänga med i alla svängar. Hoppas att det inte blir för jobbigt för stackars Nagamoto-senpai som tar hand om mig, tycker till och med lite synd om honom ibland.

Jag har även börjat träffa en av dom som ska åka till Uppsala på utbytesår. Han pluggar också bioteknik fast mycket mer labbinriktat än jag och ville snacka lite om uppsalas kurser och hur vårt universitet funkar. Stolt kan jag meddela att det är ett imponerande utbud på 431 st kurser på engelska, de flesta på C-nivå, till skillnad från Kuineps skräpiga 20 varav vi minst måste välja mellan 10-12 berende på om man hittar andra själv på sin fakultet. Han behövde också hjälp med boendeinfo eftersom han bara fått ett gäng namn på olika områden. Hur mycket tror du enbart lösa namn som "Döbelnsgatan" säger en japan? Ö-ljudet finns inte ens i japanskan så det var rätt kul att höra honom försöka uttala det. Han har dock bestämt sig för att ta extrakurserna i Svenska som motsvarar mina japanska-kurser och hade till och med hittat en lära-sig-svenska-bok på japanska. När han visade mig den i bokaffärn kunde jag bara inte hålla mig för skratt.

- Hej, mitt namn är Takahiro. - Hejsan, jag heter Ragnhild. - Hur står det till? - Bra, bra, bara bra. [...] - Får det lov att vara en påtår? - Ja tack, gärna!

Jag förklarade att det är väldigt kul att läsa böcker om sitt eget språk, speciellt att se det i katakana och att Ragnhild är ett väldigt ovanligt namn nu för tiden. Det mesta verkade som tur var rätt vettigt även om boken var väldigt japansk i upplägget, d.v.s. mycket memorisering av ord och fraser och lite grammatik. Jag ska också köpa den och läsa grundligt för det är förstklassig underhållning =) . Nästan lika bra som japanskalektionen när vi lärde oss Katten säger "nyaao", hunden säger "wan wan" och de grälande affärsmännen låter "bou bou!" och som sedan övergick så obskyra saker som ord som uttrycker känslor. När man går till doktorn kan det kan ju vara bra att veta att stickande magsmärta låter kiri kiri och att depression låter som fura fura.

Kommentera