2006-01-28

Kortslutning

Jag tycker om spontanitet men jag tycker inte om kaos. Saker får gärna lämnas åt slumpen ibland men jag vill ha kontroll över när. Gäller kanske för folk i allmänhet men det har blivit väldigt uppenbart sen flytten till Kyoto. Här fattar jag knappt någonting, skvätter fortfarande nudelsoppa åt alla håll om jag inte tänker på hur jag äter och tvingas dagligen rätta mig efter regler som kan verka helt knäppa. Det är sånt man kan leva med ett tag men det kräver mycket energi och hela ens plannering kan vända på en femöring av anledningar som att en av ens nya bekantskaper helt otippat inte kan cykla när man planerat en heldag in i detalj. En annan mindre behaglig typ av situation man ibland ställs inför är att något oförutsätt händer och illa kvickt måste lista ut vad som egentligen pågår och hur man ska lösa problemet. Ett enkelt exempel är genrepet med orkestern innan vinterkonserten. Eftersom jag bara spelade på två låtar och "dansade" på en hade jag mycket dötid och hängde omkring lite överallt i byggnaden. Helt plötsligt var alla borta. Efter ett tag hittade jag dem på någon sorts genomgång av något jag inte riktigt fattade och heller inte hade fattat att de sagt till mig om. Inte så allvarligt kanske men väldigt irriterande och man känner sig så himla dum.

Efter en lång regning dag på filminspelningen, Jennifers debut, anlände vi till Matsugasaki tunnelbanestation för att cykla den sista biten hem. Men oj då! Det gick inte att få loss cykeln ur det högteknologiska cykelstället vi parkerat den i eftersom bultar poppat ut och satt sig genom hjulet. Jag erindrade mig om att jag blivit smått förvånad när jag ställde den där 12h tidigare men vi då hade inte tid att lista ut vad som hade hänt utan var tvungna att skynda till tåget istället. En färgglad automat stod något tiotal meter bort och det var av bilderna att döma tämligen uppenbart att den vill ha pengar av mig för att släppa taget. Jag slog in nummer för mitt ställ varpå automaten daskade mig i ansiktet med de stora röda siffrorna ¥4200. Fyratusentvåhundra yen. Tvåhundranittiofyra svenska kronor. Jag och Jenifer fick spel och rusade tillbaka till cyklarna och försökte lista hur vi skulle vålda ut dem, för att betala så mycket för en cykel på ¥6000 var helt absurt. Jennifer hann komma långt i sina planer på att köpa metallsågar och komma tillbaka på natten innan jag pinsamt men lättad avbröt henne med att jag råkat slå in numret till cykeln bredvid. Vi matade in det rätta nummret och fick se ¥300 på skärmen istället. Med lite räknande kom vi fram till att den skuttiga förmodligen övergivna cykeln bredvid min måste ha stått där i över en halv månad. Vi skrattade gott åt det hela men det är en väldigt obehaglig känsla att hux flux behöva lista ut hur något obekant fungerar med instruktioner på japanska när hjärnan är trött och iställd på att snart få komma hem och ta det lugnt.

En dag för runt två veckor sedan satt jag i köket och tittade på Yakitate Japan och pinnade i mig mitt dagliga ris när Nicholas i bakgrunden skrek till och rusade till vattenkranen. "Jesus, I chopped my fuckin' finger off!" skrek han och jag tittade upp från skärmen och fick syn på en nyinköpt samuraislipad grönsaksskivare med blod på framför mig på bordet. Jag tittade bort mot Nicholas som spretade med fingret i luften med de sista två millimetrarna fortfarande bland grönsakerna och tappade därefter förmågan att göra något som helst vettigt. Borde vi ringa något nödnummer? 119? Jag tror att det är 119 i Japan... Varför vet jag inte? Jag vet ju att vet! Är det så pass allvarligt förresten? Finns det andra i köket? Det gör det. Tyler tittar upp och säger likgiltig som vanligt "Oh shit, you really cut yourself." och fortsätter att laga mat. LAGA MAT!? Vad är det för fel på karln!? "Oh, you'd better go to the hospital" infliker Fransico och knallar ut ur köket. Borde jag göra något? Finns det något sjukhus i närheten? Jag mår dåligt och verkar ha problem med att hålla balansen. Nu kom det mer folk. Bra, de tar hand om det. Jag går till mitt rum, jag kan inte tänka klart för tillfället. Efter ett par minuter fungerade min hjärna igen och jag gick ut för att se vad som hänt. Nicholas hade som tur var is i sitt rum till den avhuggna biten och hade redan fått på ett bandage. Johannes och Cheryl som båda är duktiga på japanska, Cheryl är praktiskt nästan flytande, var med honom och de försvann ut för att hugga en taxi ur mängden ute vid gatan. Ett par timmar senare hörde jag från Fransico att Nicholas kommit tillbaka från läkaren och mådde under omständigheterna bra men det tog ett tag innan allt fallit på plats i mitt huvud. Jag var förvånad och stör mig fortfarande på att jag varit "so useless" som Genevieve la fram det med ett lättsamt skratt efter hon hört Nicholas berätta om det. Det var inte första gången jag sett någon skada sig och det var ju knappast livshotande men jag var ändå helt kass och tydligen helt grön i ansiktet. Antagligen berodde det på att ha kört hjärnan i överklockat läge för länge i sträck, gå ner på sparlåga när man äntligen kommer hem och sen ställas inför ett allvarligt problem man inte vet hur man ska hantera och då bara tilta.

Jag har det bra i Japan, det har jag. Men det är inte utan ansträngning, humöret kan svänga om på nyckfulla sätt och många är gångerna jag önskat att jag kunde få någon vecka i Uppsala att varva ner på. Men det brukar alltid lösa sig, alltid är det nån som vet och folket här är duktiga på att ta initiativ. Bara störande att hela tiden vara beroende av andra.

Kommentera