2006-01-02
Wannabes
Naturligtvis vill alla utbytesstudenter smälta in så bra som möjligt och få massvis med japanska vänner. Det är emellertid inte helt enkelt har jag fått erfara och kan man inte väldigt bra japanska redan när man kommer hit, vilket är fallet med nästan alla, är det ännu svårare. Vissa personer vill däremot inte inse detta eller så försöker de bara stila och gillar att använda uttryck som "Jag och mina japansk vänner", med betoning på japanska. Hej allihopa! Vet ni vad jag gjorde igår? Jasså inte, då det ska jag ta och berätta det för er! Det var nämligen så här att jag gick på bio MED MINA JAPANSKA VÄNNER och vi såg en JAPANSK film med JAPANSKT tal och det var ju lite knepigt men om man är så van vid JAPANSK kultur och JAPANER som jag så är det inga problem! Nähä då inte alls, för Jag är såå duktig och har nästan blivit JAPAN själv vid det här laget! Ja, jisses.... Suck. Ibland låter det nästan som om de tävlar med varandra. Sen när man träffar dessa japanska vänner tillsammans med personen i fråga är de oftast mer som en ytliga bekanta man träffat mer än gång. Å andra sidan tycker båda parter att det är häftigt med japanska/västerländska vänner och säkert lär sig åtminstånne lite om de andras kultur så jag försöker inte säga att det är helt dumt och meningslöst, det är bara det att hysterin blir en aning löjlig ibland. Ännu löjligare blir det om de skaffar flickvänner. Vi är såå kära i varandra, men vi kan bara prata om vi håller oss till de 300 ord som båda förstår. Jag säger flickvänner eftersom japanska pojkvänner till västerländska flickor är lika ovanligt som allt smör i Småland. Man vet att det finns men man ser dem/det aldrig tillsammans vid samma tillfälle. Detta gäller förstås inte alla och de finns de som faktiskt kan skaffa sig ordentliga japanska vänner men på vissa stämmer det otäckt bra.
Jag är glad att vara en av de få som lyckats nästla mig in i en klubb och orkat härda ut hittills eftersom vi då kan träffa infödingarna regelbundet och faktiskt göra något vettigt tillsammans. Jag slipper då använda det ovan nämnda dumma uttrycket utan kan kalla dem "mina klubbpolare" eller liknande. Istället för att försöka överrösta dunka-dunka-musiken på ett uteställe och föra en lagom intressant diskussion om att man faktiskt äter sushi i Europa också eller vilka platser i Japan man besökt hittills för 17:e gången kan jag försöka överrösta kakafonin i replokalen och prata om varför jag kommer försent hela tiden eller försöka luska till mig några ledtrådar om hur klarinetten egentligen fungerar. Jaa, tänka sig. Jag är minsann inte lika dålig som alla de andra blekansiktena utan jag kan ägna mig åt en hobby som både är sund och givande tillsammans med japanerna. Det är en väsentlig skillnad och jag är minsann en utmärkt representant för sveriges studenter. Jag drar minsann aldrig dåliga skämt om deras taffliga engelska de skriver på skyltar och t-shirts eller tycker att te-ceremoni är långtråkigt och smakar äckligt... Det gäller att passa sig så att man inte själv blir löjlig, det är lätt hänt. Om jag någonsin försöker stila med mina "japanska vänner" efter att jag kommit hem ber jag er att påpeka det för mig . Det sista jag vill är att låta som en viss kanadensare här som redan bott ett år i Kina , kan en massa kanjis och hela tiden försöker imponera på alla med sina Asien-kunskaper och hur världsvan han är. Min familj är spansk och bor i det italienska området i en stad med väldigt mycket invandrare i franska delen av Kanada så japanska är egentligen mimtt 8:e språk. Eftersom Spanien fått mycket kultur från arabvärlden är jag nästan arab också och jag kan en hel del "science" eftersom jag läst det i 2 år innan jag bytte till politik och när jag blir stor ska jag jobba i regeringen eller som diplomat. Visst är killen inte helt korkad men han förstår sig inte på hur man handskas med folk och alla stör sig på honom.
Det här formen av skryt är inte enbart något som utbytesstudent sysslar med utan västerlänningar i allmänhet. Vid filminspelningen kan man ofta höra folk prata om hur fantastiskt Japan är och hur de går kurser te-ceremoni och upptäckt budism för att nästa stund höra dem dra extremt dåliga skämt om japaner, imitera butikspersonals ljusa röster och överkrångligt artiga tal och skratta ljudligt. Ibland är det till och med så att man skäms, för det kan vara väligt uppenbart vad som sägs även för folk som inte är så duktiga på engelska. Jag undrar var de hittade alla lirare som spelar soldater för de ger sannerligen inte någon bra bild av den vite mannen.
Trots att vi är så knäppa uppfattas västerlänningar som tuffa men vad det gäller andra folkslag så verkar japanerna inte bry sig så mycket. Svarta är väldigt ovanliga, jag har bara sett 2-3 personer sen jag kom hit, och övriga asiater är inte något vidare intressanta. Jag har hört många historier om diskriminering av kineser, koreaner etc. men jag vet inte hur pass sanna de är. Japan har inte behandlat utlänningar särskillt väl historiskt sett och det kan ju vara något som bara hänger kvar som ett dåligt rykte. Uttalad rasism har jag inte sett eller hört nått om men tydligen är den allmänna inställningen inte så positiv och det finns mycket gamla fördomar. Med andra ord bör man unvika att säga saker som "Jasså, är inte det ett Koreanskt namn?" på krogen om man inte är intresserad av kampsport. Men jag är ute på rätt tunn is nu så det är bäst att inte spekulera i det här men det var rätt intressant att Cheryl blev nekad mobilabonnemang 4 gånger innan hon till slut fick teckna ett p.g.a. helt absurda anledningar som att hennes studentlegitimation inte gilldes trots att samma person accepterat den från 7 västerlänningarna samma vecka. Kort sagt är relationer mellan olika folkslag avsevärt mycket mer komplicerat än jag fattade när jag bodde hemma i trygga Sverige och jag är glad att mitt huvudämne inte är Japan-studier eller internationella relationer som vissa andra här och då skulle få som yrke att städa upp i röran.