(Tooltip)
Sidan ser nästan lika bra ut i Internet Explorer som i andra browsers (efter mycket slit)  
2006-01-01

Början på ett hundår

Om du följt med i följetången har du säkert insett att mitt gäng homies främst består av Marc och Cheryl och tillsammans med dem stack jag till Kobe 30:e för att upptäcka mer av Kansai. Första dagen tittade vi på China town och stövade omkring i hamnområdet som är själva kärnan av det gigantiska shoppingområde som verkar utgöra det mesta av Kobes innerstad. På nyårsafton hade jättemånga av de olika grejerna vi funderat på att se stängt och det var förmodligen av den anledningen som biljetterna var billigast under de här två dagarna men vi hittade en del intressant i alla fall. Bland annat gick vi till Sweet Harbour, ett jättestort fik med förvirrande gångar kors och tvärs med olika specialteter från Japans alla provinser. Det var långt ifrån gratis med de kunde minsann sina bakelser. I allmänhet är japanerna bra på att inte göra mat och bakverk för söta och flottiga så man slipper t.o.m. den äckliga känslan av oborstade tänder på kvällen. De hade även ett litet bakverksmuseum där de bl.a. hävdade galenskaper som att rulltårtan kom från Japan. Tyvärr blev hela resan väldigt komplicerad eftersom Cheryl är mästare på att utnyttja de komplicerade rabatterbjudanden och specialbokningar som det kryllar av i landet. Det finns 6 typer av tåg som stannar på olika många stationer Man får stämpelkort och kuponger till affärer och restauranger med svårlästa fotnötter överallt och när man bara planerar själv resandet till Kobe har man 7-8 olika tåg- och bussbolag att handskas med som alla har 40 olika biljettyper för olika typer av resor med olika rabatter som ingår. Att dessutom klara sig på en liten frukost till överpris och sen bara en kaka mitt på dagen är inget problem för Cheryl i egenskap av asiatisk tjej men är man nordeuropeisk kille som t.ex. mig och Marc fungerar det inte alls. När vi inte ätit på alldeles för länge blev vi killar så vilsna i alla erbjudanden och planer att vi bara tiltade näst intill krävde en paus för mat och samla tankarna. Detta hände innan snudd på varje mål och i sann turisttradition blev vi alla osams och vänner otaliga gånger innan vi till slut med viss lättnad satt på tåget tillbaka till Kyoto. Tyvärr missade vi precis det snabbaste tåget och tog fick strula med lokaltåg som stannar överallt. Det ledde till att vi kom försent till att möta Ken, en japansk vän till Marc. Killen hade ingen mobil så det blev väldigt svårt att hitta varandra och till råga på allt sprang vi på Jennifer som visserligen är hyvens men hon var där tillsammans med Robert som Marc väldigt gärna ville unvika och en korean som Cheryl väldigt gärna ville undvika eftersom de är högljudda och inte så trevliga att ha att göra med. Men det vara bara att gilla läget och tillsammans gå till Heian Jingu för att invänta tolvslaget. Heian Jingu är ett jättekänt stort tempel mitt i stan som bl.a. finns med i filmen "Lost in Translation". I en av de dystraste scenerna strövar Bill Murray igenom den helt öde innergården alldeles ensam, vilket är skapligt märkligt eftersom filmen utspelar sig i Tokyo och Heian Jingu aldrig är öde någon tid på dygnet eller året. När vi kom dit var det sannerligen inte öde och istället för Bill Murray fanns det stor skara japaner som försökte titta på en ceremoni med munkar lång borta i framkanten av folkmassan. Som tur är så är japaner är väldigt trevliga att vistas bland i folkmassor eftersom det i vanlig ordning finns vakter som vallar runt folket effektivt och ingen knuffas. Vid tolvslaget hände därmot ingenting särskillt. Ceremonin tog slut. Folk började slänga pengar till gudarna och be. Vi blev rätt snopna för vi hade förväntat oss nedräkning och fyrverkerier och grejer, men icke! Istället blev det ¥50 till Buddah två handklappar och själslig frid. Sen köpte jag info om min framtid under det kommande året. Det enda jag kunde läsa av den kryptiska lappen var de stora tecknen högst upp som summerade alla vaga antydningar till "Inte så tursamt år" vilket översatt till det västerländska sättet att uttrycka sig på blir "Detta är ett skitår för dig pojkspoling!". Jag har hört att det är rätt vanligt efter landsbyten att man i början är väldigt överväldigad för att sedan sura ner sig i en lågsäsong. Det stämmer rätt så bra på den senaste tiden men det är väl bara att härda ut antar jag.

Kobes hamn med Kobe Tower --> <-- Vid Heian Jingu

Åh, just det... 2006 är hundens år för de som inte kopplade det till rubriken.

Kommentera

Nu är det slut.