2005-12-17

Fasaden rasar

Jag som ni säkert känner till varit galet upptagen den senaste tiden och bara legat på rygg och andrats när jag inte haft skola, filminspelning, rep med orkestern eller rapportskrivning. Men nu är alla aktua rapporter avklarade, japanskaprovet över och filmen färdiginspelad för min del. Man kan inte gärna fejka vårscener när det ligger snö på marken. Vinterkonserten med orkestern är också förbi så nu slipper jag ha repdagar varje helg och minst ett rep i veckan fram till slutet på januari. Men orkesterverksamheten är ganska rolig när allt kommer omkring och min japanska har blivit mycket bättre tack vare den även om jag fortfarande bara säger korta enkla meningar. Konserten ägde rum i Kyoto Concert Hall, the real deal, och 1380 personer kom och lyssnade. Lite skillnad från Blecket till japsarnas fördel. Men att hyra stället var knappast gratis och till skillnad från hemifrån fick vi i orkestern pröjsa och gästerna gå gratis. En helt sjuk summa på ¥11200 fick jag betala för hela kalaset på en repdag i konserthuset och konsertdagen samt feseten efteråt. Den här klubben är verkligen inte till för jon från fattigstugan. Terminsavgiften är skapligt hög också och nu i mars ska vi på en 5 dagars träningsresa som kommer att gå på mer än jag betalade för SMusK-tunén* (*måltider exkluderade, före skatt och administrationsavgifter). Under konserten spelades det dessutom in en DVD av utomstående folk med namnbrickor och stora kameror som de vill ha ¥10000 för(!!!). Det tänker jag inte betala. Jag vill vara med på alla aktiviteter och visa att jag tar det på allvar så att jag inte blir behandlad som nått oseriöst uppbytesflummo men jag tänker inte lägga 700 spänn på en video. Men även Japanerna verkar tyckat att det är lite väl dyrt. Shou tyckte resan var lite i häftigaste laget och när killen som tog upp beställningar för DVDn gått sa Masako lite diskret att hon kunde kopiera den åt mig.

Tillbaka till ämnet! Konserten gick bra och jag lyckades genomföra allt utan att göra bort mig, även under massnumret "Soran Funk" där alla som inte spelade (inklusive mig) dansade och sjöng uppe på läktarna och scenen. Två gnisselljud råkade tyvärr slinka ut ur klarinetten och dubbeltyvärr så hörs de på inspelningen också (°_°) *it wasn't me!*. Jag lyssnade som på nålar när vi dagen efter hörde den men jag var inte helt ensam som tur var. Någon annan missade definitivt också i klarnettsektionen och småmissar förekom även i de andra stämmorna. Jag känner mig som Anjin-san i Shogun när jag är med orkestern, det är inget skämt. Jag är konstig och utländsk, fattar bara en bråkdel av vad som är i görningen och verksamheten tas på liv och död. När konserten var slut var det som om jag blev 10kg lättare för visst är det kul men det är oerhört skönt att få en paus nu.

Festen efter konserten blev en väldigt speciell och rolig upplevelse. Eftersom Japan är kontrasternas och extremernas land och kvällen var allt annat än strikt och formell. Alla 113 gick och käkade på en jättestor izakaya som rymde oss alla i samma rum. Det hölls korta tal, presenter delades ut, folk skrattade, var trevliga och med europeiska mått högst normala för en gångs skull. Det är väldigt vanligt att izakayan annonserar med "free flow food and drinks" vilket betyder att alla måste äta och dricka så mycket som de bara kan under 2 timmar. Sen har man runt 40 minuter eller så på att äta upp det man tagit och sen är det adjöss. Det här är inte helt bra för japanerna och de blir snart röda i ansiktet och beter sig konstigt, springer omkring, skränar och fnittrar. Killen jag satt bredvid har jag haft lite svårt att prata med eftersom han bara kan prata level-60-japanska alternativt tokbasic i de lägen jag verkligen måste förstå, som "Du ska inte stå här. Det är en motorväg!". Under kvällen visade sig dock att han kan prata engelska hyffsat bra, mycket bättre än min japanska, men att han antagligen var för blyg för att testa innan han fått ett par kulörta drinkar innanför västen. Det tar ett bra tag innan de slappnar av och visar någon form av personlighet men nu känns det som jag kommit dem lite närmare inpå livet. Nått de däremot inte är blyga med ens när de är nyktra är att ta skojsiga bilder så jag fick posera en hel del för mina japanska fans. Om jag gör något spexigt tjuter de av förtjusning för jag är ju lite av en kändis eller exklusivt husdjur i orkestern. "Alla känner apan, apan känner ingen" som det heter.

När vi inte längre kunde stanna tog vi oss till ett näraliggande karaokeställe och skrålade glatt till 6 på morgonen. Jag stannade inte så länge men fastnade på vägen hem för att ta snygga snöbilder. Trots den sena timmen var det sagt att vi skulle ha någon sorts form av möte klockan 13:00 dagen efter så jag vaknade 6 timmar senare, sög i mig en burk snabbnudlar och hoppade upp på cykeln igen. Mötet inleddes med 2-3h läsande av publikens utvärderingar och ifyllnad av 6 sidor för orkestermedlemmarna. Jag kunde svara på fyra olika frågor och alla av den typ som hade flera olika svarsalternativ. Det kändes rätt meningslöst och jag spenderade tiden med att mest skriva mail i telefonen och äta en och en annan kaka ur det stora tilltuggshögarna. När det kom till den gräns att det kändes för medningslöst sa jag till en annan i sektionen att jag funderar på att börja överväga att så småningom gå hemmåt. Det var inte så lämpligt fick jag reda på eftersom det här var sista gången tredjeårsmedlemmarna var med och att det snart skulle hållas avskedstal, så jag stannade. Efter en kortare bensträckare började den första av runt 40 pers hålla sitt tal på 5 minuter. Jag har redan förberett matematiken åt er:

...och de grät. Tjejerna såväl som killarna. Det började som snyfftningar under utvärderingarna och steg gradivs i omfattning till en kör av snörvlande och öppet gråtande efter ett par tal. De hade stora lådor pappersnäsdukar och vissa hade till och med sig handdukar! Förutom snörvlandet var de naturligtvis helt knäpptysta med det rann duktigt på många håll. Till och med jag hade svårt att hålla mig ifrån det. Det är väldigt svårt att inte dras med när man sitter i ett litet rum med över 100 pers som gråter och någon står upp och försöker med gråten i halsen säga att de här 3 åren var de bästa av hans liv, att han alltid kom och hade jättekul på alla repen och att han kommer att sakna alla jättemycket. Borta var den klassiska kulsprutejapanskan de kör med på mötena så jag förstod faktiskt en hel del men innehållet var ganska uppenbart. Speciellt en av klarinettisterna och en av valthornisterna grät hejdlöst och man såg att de försökte samla sig något under talaren innan dem för att sedan kolapsa fullkomligt 3 meningar in på sina tal. Det här tillfället var dessutom den första gången jag hörde japaner använda uttryck så starka som daisuki och honto ni arigatou. Jag var så överraskad av hela situationen att jag hade svårt för att hålla mig från att le. Jag pendlade från ett vänligt leende till neutral och intetsägande. De flesta andra som inte grät så värst mycket körde med intetsägande så jag gick över till det efter ett tag. Det var väldigt underhållande i början men efter två timmar var det inte så svårt att hålla leendet borta längre. När det äntligen var över skulle det göras extrameterial till proffs-DVDn så jag kom inte hem förrän efter 21:00 på kvällen. Cheryl bara skrattade åt mig och sa att det alltid är så här på många ställen i Asien. Nog för att dessa människor knappt haft något liv utanför orkestern och att 2/3 av deras vänner nu inte går att träffa så mycket eftersom de fortfarande repar men tydligen är det så här på mindre tillställningar också. Personligen tycker jag att det hela var något överdrivet men antagligen så var det här första gången som alla i hela klubben gavs en tillfälle att säga precis vad de ville utan att de behöver ha någon form av ämbete och praktisk information att förmedla. "Då ska det banne mig få ta den tid det tar!" tror jag att tanken är. Jag har redan börjat fundera på mitt. Vet inte riktigt vad jag ska säga än men det ska bli något de minns, var så säkra... =)

Kommentera