2005-11-05

Här drillar vi med eliten

I förrgår var jag hos min orkesterklubb igen. Det var inte min "suborkester" eller Stage som de kallar det som övade men jag ville visa min goda vilja och hänga utanför och träna individuellt samt prata lite med min klarnett-sempai eftersom jag inte kan kunde komma på repet idag. Som jag nämnt förut övar de utomhus och alla på ungefär samma ställe vilket leder till total kakafoni, man hör inte vad man spelar ordentligt, fryser om händerna, blir stel och spelar sämre. Jag saknade dessutom rör i min favoritstyrka så jag fick spela med hårdare, mitt nya munstycke saknade dämpkudde ovanpå så tänderna låg rätt mot plasten, jag kämpade som ett djur med intoneringen och irriterade mig grymt på alla orkesternördar som hänger där 4 dagar i veckan à 3-4 timmar och är tokbra. Speciellt saxarna lirade en kvinettlåt som var helt sanslös. Snabb som tusan och väldigt experimentell så det var egentligen inte en ordentlig låt utan mer ett gäng sammankopplade coola effekter. Både avancerat rytmiskt, tekniskt och med stor dynamik. Jag kände mig sjukt sne och då kommer Shou (en av saxarna) fram och är så där glad som de alltid är och undrar om jag är sugen på en mandarin för han har just handlat ett gäng. Jag blev förstås glad men det kändes himla jobbigt också efteråt eftersom de är så nedrans bra på alla sätt och jag försöker hanka mig fram på ett skolinstrument jag inte ens är särskillt van med eller bra på. Som tur var bättrade det sig dagen efter när jag handlat rätt rör, dämpkuddar och mick till stämmaskinen så att jag kan gömma den i klarinetten och på så sätt filtrera bort andras störande ljud. Det gick också upp för mig varför folket i orkestern är som de är. Att komma in på universiteten i Japan är svårt, mycket svårare än i Sverige för platserna är få. Jag har tidigare i kapitel 6 nämnt att eleverna i Japan tvingas jobba väldigt hårt för att kvala in inför nästa skolbyte, grundskola till gymnasium etc. I bussen på väg hem från filminspelningen hörde jag också ett gäng andra gaijins som jobbat som språklärare prata om att det i Japan inte går att misslyckas med en årskurs trots att tempot är högt. Klarar du inte undervisningen får du dåliga betyg men knuffas ändå vidare och hamnar ännu mer efter. Trycket bara ökar fram till den dagen efter en herrans massa år du får ett monstruöst inträdesprov till ett universitet framför näsan. Kyodai är dessutom rankat som landets andra bästa (första är Tokyo University) Så de som har lyckats kvala in här har i princip inte haft något liv alls utanför studierna förut. Det är tydligen heller inte ovanligt med både kvälls- och helgundervisning också för att ytterligare säkra sin framtid. På den lilla fritid de haft kanske de spelat trombon och när de nu klarat av inträdesprovet och får mer fritid är det inte konstigt att de tokövar eftersom det är så de levat i över ett decenium och kanske känt att de inte haft tillräckligt med tid att lägga på musiken förut. Det japanska sättet att lära sig saker som är dessutom väsentligt skild från det västerländska i det avseendet att den mycket mer fokuserar på lösningen än diskussionen och ofta på att bara upprepa och kombinera givna mönster. Själva språket verkar vara uppbyggt så i grunden också och våra japanskaböcker går i stora drag ut på att redogöra olika gramatiska "formler" för oss: [Noun A] no you na [Noun B] desu = A [Noun B] similar to [Noun A]. Med en sån bakgrund och tankesätt är det inte konstigt att de är vana att drilla skalor och teknikövningar tills hjärnan är helt marinerad av dem.

	Men hur som helst kunde jag inte gå på repet idag (eller igår eftersom det är efter midnatt nu) eftersom jag skulle på ett "meet international students party"... på Kyotos kvinnocollege =) . De som tävlar i antal telefonnummer (kanadensargänget inklusive Andy den enda amerikanen, Rowan och Johannes) ökade sina samlingar ytterligare men övriga tog det rätt avslappnat och hade det bara trevligt, käkade bjudmat och övade japanska. Min börjar blir riktigt ordentlig och numera kan jag faktiskt prata med folk så länge jag har bra koll på samtalsämnet, typ som när vi efteråt hamnade nere vid floden vid Sanjoo och jag hittade ett gäng som lirade didjerido under bron. Mina andra polare stod en bit bort och småpratade med några andra så jag var helt ensam med de tre japanerna och klarade av att föra en lättsam konversation om didjerido, jamiroquai och australien utan större missförstånd. När en av de sedan frågade vad jag gjorde i Kyoto och sa var jag pluggade stirrade han på mig och sa wow och satte sig på knä och bugade med handflatorna mot marken, precis som i samuraifilmer! Visserligen flinade han efteråt

men sa att jag i sånna fall borde vara väldigt smart och även om det var lite skämtsamt överdrivet fick jag intrycket att det en viss sanning i det. Jag förklarade att det inte alls är lika svårt att komma in i Sverige och att jag bara är här på utbyte men han var ändå imponerad. Folket som spelar i min orkester är med andra ord kanske inte helt tappade bakom en vagn. Nere vid floden vid bron i Sanjoo är ett tufft ställe dit folk bara går och hänger. Några andra vi pratar med sa att de alltid är där varje fredag och lördag för det är alltid nått som händer. Den här kvällen var det förutom didjerido-gänet även ett trum och dansgäng och en grupp som sysslade med att sväga omkring med facklor i ändarna på kedjor. Jag träffade även killen-jag-inte-längre-känner från filminspelningskapitlet. Han heter Irek, är från Polen och håller på att åka jorden runt. Han har stannat ett par veckor i Kyoto och jobbat en massa i filminspelningen, nu precis 5 dagar i sträck. Hela atmosfären ute på stan och inställningarna bland japanerna man träffar på mindre formella tillställningar är väldigt öppen och det är väldigt lätt att umgås med de flesta och nästan alltid hittar man nått som händer utan att man behöver leta särskillt länge. Kanske är det för att jag fortfarande är rätt så grön men kul är det i alla fall.

Kommentera