Sidan ser nästan lika bra ut i Internet Explorer som i andra browsers (efter mycket slit) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
2005-10-27Army of BrassI Kyoto finns inga nationer och inga studentkårer. Istället har de klubbar och cirklar för folk med gemensamma intressen, typ aikido, kaligrafi, go eller bergsklättring. Cirklarna vet jag inte så mycket om men de sägs vara rätt avspända, ses nån gång i veckan eller så och är kanske inte till för de stora entusiasterna. Klubbarna däremot är seriösa på riktigt. Jättepåriktigt. Eftersom jag blir knäpp om jag inte får spela musik och som nästan alla andra utbytesstudenter inte bara vill hänga med de andra utlänningarna utan träffa japaner så beslöt jag mig för att gå med i en orkesterklubb. Tyvärr kunde jag inte ta med saxen på flyget eftersom den skulle äta upp en halva min bagagekvot så jag nergraderade lite och tog med Annikas gamla, de facto min, klarinett. Jag är inte världsbäst på att spela på den men är ändå hyffsad och är beredd att öva teknik tills grannarna er mig kompanistryk. Om de dessutom övar 17 gånger i veckan lär jag kunna träna upp mig på inte allt för lång tid. Jag visste alltså vad jag ville ha men hade inte någon aning om hur det funkar i praktiken eller vilket utbud som fanns. Redan tidigt noterade jag att det fanns folk som stod utomhus lite var stans och tränade på diverse klubbgrejer som t.ex. jonglering, cheerleadering eller dans och det dröjde inte länge innan jag hörde någon öva trombon utanför cafeterian. På väg hem från skolan var de fler, säkert lika många som Blecket är på en bra dag. De lirade snabba skalor, teknikövningar och en del imponerande jazzgrejer och de var verkligen bra. Efter att ha lyssnat ett tag kände jag igen en låt en tenorsaxofonist spelade; Yard Bird av Charlie Parker. Jag kände inte bara igen låten utan killen spelade exakt samma solo som jag hört en inspelning av. Med en lättnads suck insåg jag att de inte kunde improvisera fram grejer av den kalibern utan bara spelade strikt ur minnet eller efter noter. Hur strikt och diciplinerat det i själv verket är hade jag inte en aning om innan jag besökte första repet hos Kyoto Brass Band. Jag fick sällskap dit och kommunikationshjälp av en japansk valthornist jag träffade på tutor-träffen (läses på engelska) i början, inte min tutor dock eftersom hans engelskakunskaper är väldigt begränsade. Gaku som han hette, hjälpte mig till rätta lite och jag minglade lite med de andra klarinettisterna som stod utomhus på en annan del av universitetet och övade individuellt. De skulle börja sitt gemensamma rep klockan 6 sa de så jag passade på att värma upp lite innan så att jag inte skulle göra bort mig. Klockan blev 18:00, sen 18:15, sen 18:40 och ingenting hände. Till sist frågade jag en av saxarna varför de inte spelar tillsammans. Han såg frågande ut först och sa sen "Jasså, du vill se vår tutti!" och så kilade vi iväg till den intilliggande byggnaden. Han öppnade en dörr och det uppenbarade sig ett rum till brädden fyllt av hyllor med instrumentlådor, pärmar, gud vet vad och framförallt en massa japaner som tittade på mig. "Klarinetterna sitter på andra sidan" sa han och under total tystnad krånglade jag mig tvärs igenom orkestern eftersom de bokstavligen fyllde hela golvytan. De hade i runda slängar 6 tromboner, 3 tubor, 4 eufornium, 7 trumpeter, 4 slagverkare, 2 ståbasar, 5 flöjter, 2 oboer och 7 saxar och 12 klarinetter av olika storlekar (om man inte räknar med mig). "Mei ai hav yor name plis?" sa den något överraskade dirigenten och jag svarade på min bästa japanska och förklarade att jag var utbytesstudent från Sverige i händelse att någon i rummet var blind. "Hai, sou ka" svarade dirigeten och all verksamhet fortsatte som om inget hade hänt. Jag delade noter med en annan tredjeklarinett och det gick helt ok för mig. Vi hann aldrig spela särskilt länge innan dirigenten hittade något att rätta till och jag förstod i princip allt viktigt som utspelade sig eftersom han sjöng och demonstrerade det mesta och alla termer är likadana (fast med japansk tolkning, se kapitlet engelska på japanska). Ingen småpratade när de inte skulle, alla slutade spela direkt när han slog av och betedde sig kusligt diciplinerat. När sedan repet var slut och vi bugat och sagt nån snabb hälsningsfras fylldes rummet av ett välbekant oväsen då alla som på kommando började spela vad de ville, prata och skratta. Det varade inte länge innan hela skaran utifrån också stormade in och jag fick klart för mig hur många de verkligen var (trodde jag i alla fall). Det var dags för möte, vilket de har efter varje rep. Det blev återigen knäpptyst och deras "ordförande" började prata. Hela mötet förflöt med samma ordning och reda som repet självt, de till och med skattade åt skämt likt soldater som går vaktparaden. Alla börjar och slutar samtidigt och det är ganska snabbt avklarat. Jag förstod knappt nånting av vad som sas på mötet men jag fick i alla fall se deras nya dräkter, en sorts jacka i nån sorts plast-pappers-material som såg rätt så engångs ut. Skönt att slippa köpa en kostym. När mötet väl var slut transformerades de japanska spelemaskinerna till vanliga människor och visade sig vara riktigt hyvens. De började snackade och socialisera och förklarade att det jag sett idag inte var hela orkestern. De är nämligen 130 pers(!) och indelade i 4 suborkestrar som övar olika dagar, därav de 4 träningspassen varje vecka. Varje del har bara 2 eller 3 låtar de övar på men spelar dom å andra sidan på en nivå som jag aldrig sett maken på i Uppsala. Det gemensamma De har inte grönt ljud i lyktstolparna och jag vet inte varför bilden blev sån men det är tufft ändå! repen är dessutom inte lika långa som våra och över en kvart går åt till att bara stämma instrumenten fick jag se veckan efter. När jag gick ut fanns fortfarande folk utanför som tränade själva och tydligen fungerar repen likadant även på vintern som kan bli så kall att de får snö. Efteråt käkade jag middag med några av dom som hade lite bättre koll på engelska och de verkar vara ett riktigt härligt gäng. Det kommer att bli väldigt spännanade att tillbringa ett år med dom, spela på samma konserter och åka på träningsläger och allt annat. Än så länge har jag bara skrapat på ytan.
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Nu är det slut. |